Olika behandlingar vid cancer

Cytostatika

Cytostatika, även kallad cellgifter, är en läkemedelsbehandling för att behandla cancer eller bromsa sjukdomsförloppet. Det kan också användas för att minska risken för återfall efter till exempel operation.

Cytostatika angriper snabbväxande celler genom att döda eller hämma deras tillväxt. Eftersom behandlingen angriper snabbväxande celler är det främst cancerceller som påverkas. Men även friska celler i vävnader med stor cellomsättning påverkas, till exempel röda blodkroppar i benmärgen.

Det finns olika former av cytostatika. Varje form angriper olika komponenter i cellen såsom DNA-molekylen och transportproteiner. Oavsett vilken komponent i cellen som angrips leder det till celldöd eller hämmad tillväxt.

Det finns både för- och nackdelar med behandlingen. Nackdelen är att friska, snabbväxande celler i kroppen påverkas. Till exempel celler i hårsäckar eller blodceller i benmärgen. Vanliga biverkningar är håravfall, låga blodvärden, trötthet och ökad känslighet för infektioner.

Fördelen med behandlingen är att den kommer åt celler som lossnat från tumören och spridit sig till andra delar av kroppen via blod- eller lymfsystemet. Cytostatika används också i kombination med operation för att döda små tumörer som operationen inte lyckades få bort.

Operation

Operation är den vanligaste metoden för att behandla cancer. Behandlingen går ut på att man kirurgiskt tar bort tumören. För att säkerställa att hela tumören tas bort brukar kirurgen också ta bort en del av omkringliggande vävnad.

Fördelen med kirurgi är att man kan ta bort hela tumören i ett svep och förhindra att cancern sprider sig. Nackdelen är att det finns en risk att operationen lämnar kvar rester av tumören, samt att den inte är effektiv mot cancerceller som spridit sig. Operation kombineras med cytostatika för att få bort rester av tumören och cancerceller som spridit sig.

Strålbehandling

Vid strålbehandling riktas röntgenstrålar med hög energi mot tumören. Strålningen skadar DNA-molekylerna i cellerna och förhindrar dem att dela på sig och bli fler. Detta leder till att cancercellerna så småningom dör och tumören krymper. Behandlingen sätter stor press på kroppen, men är effektiv. Nästan en tredjedel av alla botade cancerpatienter blir friska tack vare strålbehandling.

Strålning kan både bota cancer och lindra obotlig cancer. Behandlingen kombineras ofta med andra behandlingsmetoder som operation och cytostatika. Ibland strålas tumören före operation för att krympa den och underlätta operationen.

Strålbehandling delas i två typer, extern och intern. Vid extern strålbehandling är strålkällan utanför kroppen. Behandlas man med intern strålbehandling, så kallad brachyterapi, placeras strålkällan tätt intill eller inuti tumören. Intern strålning används främst vid cancer i prostata, ändtarm och livmoder.

Vanliga biverkningar är bland annat håravfall, trötthet, illamående, hudrodnad och klåda.

Hormonbehandling

Hormonbehandling är en typ av behandling där cancern bekämpas genom att påverka kroppens hormonsystem. Behandlingen ges ofta tillsammans med andra typer av behandlingar och är effektiv för vissa former av cancer där tumören är beroende av ett hormon för att växa.

Cancer i bröst och prostata kan behandlas med hormonbehandling. Vid bröstcancer ges tamoxifen i form av tabletter efter operation. Tamoxifen förhindrar det kvinnliga könshormonet östrogen att binda till cancercellerna – och hämmar cellernas förmåga att växa i antal.

Vid spridd prostatacancer är målet att blockera det manliga hormonet testosteron som prostatatumören är beroende av. Behandlingen botar inte sjukdomen, den bromsar sjukdomsförloppet så att patienten kan leva längre.

Då hormonbehandling påverkar hormonsystemen är det vanligt med biverkningar. Vilka biverkningar man får beror på vilket hormonsystem som påverkas. Impotens, värmevallningar, nedsatt sexuell lust och benskörhet är några biverkningar.

Immunterapi

Idén bakom immunterapi är att utnyttja kroppens eget försvarssystem för att angripa cancerceller. Då immunförsvaret främst angriper främmande inkräktare är den mindre effektiv att känna igen och angripa cancerceller – som är kroppsegna celler. Med immunterapi hjälper man immunförsvaret på traven så att den lättare kan identifiera cancercellerna som något farligt.

Det finns olika typer av immunterapi. Två vanliga typer är antikroppar och CAR T-celler. Antikroppar binder till specifika proteiner på cancercellernas yta och markerar de som farliga. Immunförsvaret känner igen markörerna och sätter igång en immunrespons. Behandling med antikroppar har haft stor betydelse för flera cancerformer såsom hudcancer och lungcancer.

Att genetiskt modifiera specifika immunförsvarsceller är en annan typ av immunterapi. T-celler tas från tumören eller blodet och modifieras så att de känner igen specifika cancerceller. Dessa celler kallas för CAR T-celler. De modifierade cellerna placeras sedan tillbaka i kroppen och börjar angripa cancercellerna.

Biverkningar på grund av immunterapi är vanligt. Eftersom behandlingen sätter igång immunförsvaret finns det en risk att immunförsvaret blir överaktivt och börjar angripa friska celler och organ. Behandlingen kan också orsaka influensa-liknade symtom som feber, trötthet, smärta och magbesvär. I de flesta fall är biverkningarna lindriga, men som kan bli allvarliga och kräva behandling.

Målinriktade terapier

Målinriktade terapier är läkemedel som verkar mot specifika ämnen eller strukturer på eller i cancerceller. Avsikten är att hämma cancertillväxt genom att blockera kommunikationen mellan cancercellerna och signalerna inuti cellerna.

Det finns två typer av målinriktade läkemedel: antikroppar och små molekyler. Antikroppar är stora molekyler och kan därför inte ta sig in i cellerna. De verkar på strukturer på cellens yta. Antikroppar kan till exempel blockera muterade receptorer så att signalvägarna mellan och inuti celler stoppas, vilket i sin tur hämmar cancertillväxt. Små molekyler kan däremot ta sig in i cellerna och blockera signalvägar inuti cellerna.

Målinriktade terapier kan vara väldigt effektiva mot flera cancerformer. Biverkningarna varierar, från lindriga till mer allvarliga. Till stor del beror det på vilket ämne och organ som läkemedlet riktar sig mot.

Stamcellstransplantation

Syftet med stamcellstransplantation är att ge patienter nya blodbildande celler. När en stamcell i benmärgen delar på sig bildas två nya celler: en ny stamcell och en cell som utvecklas till en blodcell. Behandlingen används vid blodcancersjukdomar som leukemi, myelom, myelodysplastiskt syndrom och lymfom.

Vid en stamcellstransplantation utvinns stamcellerna i första hand från blodet, antingen från en donator eller patienten själv. Utvinns de från patienten sker det i en fas då cancersymtomen delvis har avtagit eller tillfälligt försvunnit. Tidigare var det vanligt att stamcellerna togs från benmärgen.

En stamcellstransplantation är en krävande process och sätter stor press på kroppen, särskilt om stamcellerna kommer från en donator. Därför är det viktigt att man utöver cancern är relativt frisk.

Att få blodstamceller från en donator medför en ökad risk för komplikationer. Patienten får ett nytt immunsystem som kan angripa cancercellerna. Dock kan det nya immunsystemet uppfatta kroppen som främmande och börja angripa patientens organ. Detta kallas för graft versus host, GVH. Vanliga symtom vid GVH är hudutslag, viktnedgång, diarré och klåda. För att undvika komplikationer ges patienten immunhämmande läkemedel.