Susanne Schlisio – arbetat med en Nobelpristagare

Susanne Schlisio

Vad jobbar du med nu?

Mitt arbete är egentligen en fortsättning på mitt arbete som påbörjades i Kaelins laboratorium, där jag jobbade i nästan sex år. Jag jobbar med så kallad syreavkänning, eller oxygen sensing som det heter på engelska. De flesta vet hur det känns om man är ute och vandrar på hög höjd eller om man håller andan för länge. Hur lång tid tar det innan du behöver ta ditt nästa andetag? Kroppen känner då av att det finns ett behov av syresättning. Att identifiera hur den här processen sker är målet med vår forskning.

Därför forskar vi kring hur celler eller hela vår kropp kan förstå när syre inte finns i tillräckliga mängder och vad som händer när den här processen störs – eftersom vi vet att det leder till cancer.  

Upptäckten som nu belönats med Nobelpriset har jag alltid kallat för toppen av isberget. Det finns så mycket mer att lära sig kring hur celler reagerar på syrebrist och vad det har för koppling till cancer. Just nu jobbar vi med andra signaleringsvägar och gener inom syreavkänning som vid mutation eller skada kan länkas direkt till cancer.  

Hur är syre kopplat till cancer?

Nobelpriset som tilldelades William, eller Bill, rör en gen som normalt förhindrar att vanliga celler omvandlas till cancerceller som är kallad von Hippel-Lindau (VHL). När VHL muteras i patienter utvecklas cancer, men då var det inte känt hur detta sker. Kaelins upptäckt ledde till att VHL identifierades som en del av syreavkänningssystemet genom att reglera ett annat protein kallat HIF. Normalt sett är VHL är ansvarigt för att bryta ned HIF. När VHL är muterat så kan inte HIF brytas ned längre och då lider patienten av en sjukdom som kallas VHL-syndromet. Då reagerar cellerna som att de lider av syrebrist, trots att det finns syre. HIF proteinet börjar då inducera nybildning av blodkärl från redan existerande blodkärl och förändrar cellernas energimetabolism, vilket ger tumörbildning i exempelvis i njurar och binjurar. 

Varför blev du intresserad av cancerforskning?

När jag pluggade min grundutbildning i Berlin så fick min mamma en bröstcancerdiagnos. Detta väckte självklart mitt intresse för cancer. Jag funderade på varför multicellulära organismer inte drabbas av cancer hela tiden och hur cellernas integritet bibehålls genom livet. Jag doktorerade sedan i USA i en grupp som arbetade med cellcykeln och cancerforskning. Då hade Bill redan bidragit med stora fynd gällande just cellcykeln, så jag kände till hans forskning mycket väl. Därför kontaktade jag honom för att göra en postdoc i hans laboratorium. När jag kom till hans labb i början av 2002, så jobbade jag främst med syreavkänning och mekanismerna runt det. 

Har du arbetat något med de andra pristagarna, Peter Ratcliffe och Gregg Semenza?

Nej, men vi har publicerat vetenskapliga artiklar tillsammans. Just då var det mer som en tävling, som att vi sprang ett lopp och alla ville komma först till mållinjen. Men det var nyttigt. Vi har alltid delat med oss av reagenser och så vidare. Så inget samarbete, men ett gemensamt forskningsintresse.  

Förväntade du dig att William Kaelin skulle tilldelas Nobelpriset?

Jag blev faktiskt chockad, för jag trodde inte att det skulle hända redan nu. Bill hade  redan blivit tilldelad Laskerpriset, vilket i princip är det amerikanska Nobelpriset, så på det sättet var det kanske inte överraskande. Jag trodde att mer kliniskt arbete skulle krävas innan priset delats ut, men nu känns det helt fantastiskt.  

Jag pratade med honom direkt efter att Nobelförsamlingen meddelat att han var del av den trio som tilldelades Nobelpriset. Han kommer till Sverige i december då priset delas ut, men vi ska också fira privat. Många av hans medarbetare och tidigare anställda kommer hit för att fira tillsammans. Så det är en otroligt spännande tid för oss alla.