Strålning – effekter och biverkningar

Så dödar strålningen cancer

Vid yttre strålbehandling ligger patienten på en brits och en apparat skickar strålar mot det sjuka området.

Vid den absolut vanligaste strålbehandlingen sänds högenergistrålar, i form av fotoner, mot det område där en cancertumör finns.

Strålningen är av samma typ som används vid röntgen men har ett mycket högre energiinnehåll.

När strålningen når kroppens vävnader skapas elektriskt laddade partiklar, kallade joner, och även något som kallas fria radikaler. Dessa orsakar sedan skador på omkringliggande cellers DNA och hindrar dem från att delas. Strålningen angriper både friska celler och cancerceller, men eftersom cancerceller har en sämre förmåga att laga skador dör dessa i större grad, samtidigt som de flesta friska celler överlever och kan fortsätta dela sig.

Ett alternativ till den här strålningsbehandlingen är att använda protoner, istället för fotoner, för att bekämpa cancern. Protonterapi har en stor fördel jämfört med den traditionella strålningen eftersom den är lättare att styra. På så sätt hoppas man undvika att skada frisk vävnad och kan koncentrera strålningen endast på tumören. Barn som drabbats av hjärntumör bör bara strålas med protonterapi. Då fotoner sprider sig i närliggande vävnad kan de ge många bieffekter i den normala hjärnvävnaden. Barn under fyra år får inte strålas med fotoner mot hjärnan, för att skadorna blir så allvarliga att det inte är försvarbart. Med protonstrålning ska färre barn drabbas, men om hela hjärnan strålas så uppstår alltid skador oavsett vilken källa som använts.

Under 2015 öppnade Sveriges första klinik för protonterapi i Uppsala som ägs gemensamt av de sju regionerna som har universitetssjukhus.

Så går behandlingen till

Varje behandling är individuell och hur strålbehandlingen ser ut beror på vilken form av cancer som ska behandlas, hur långt den är gången och vilket syfte strålbehandlingen har; kurativ eller palliativ.

Om strålbehandling har som huvudsyfte att bota patienten från cancer kallas den för kurativ. Om strålningen enbart är till för att höja livskvalitet och förlänga livslängden kallas den för palliativ. Antalet behandlingar kan också variera från en enda gång, till strålning varje dag under flera veckor. Att dela upp stråldosen till flera olika tillfällen minskar risken för biverkningar.

Innan behandlingen påbörjas genomförs en typ av röntgen som kallas datortomografi för att få en detaljerad bild av området som ska bestrålas. Den bilden använder läkarna sedan för att bestämma exakt hur strålningen ska riktas.

Vid strålning mot huvudet används fixeringsutrustning som ser ut som en mask. Den är till för att hålla huvudet helt stilla under behandlingen.

Ofta tar man också fram så kallad fixeringsutrustning för att se till att strålningen ges till exakt rätt område varje gång. Ett exempel är när man ger strålning mot en tumör i huvudet. Då görs en form eller mask av patientens huvud som patienten har på sig när strålningen ges. Masken håller huvudet helt stilla och hjälper läkare peka strålningen mot exakt samma punkt varje behandling.

Olika typer av strålning

Beroende på tumörens placering väljer man antigen att göra yttre bestrålning eller inre bestrålning.

Vid yttre strålbehandling ligger patienten på en brits och en apparat skickar strålar mot det sjuka området. Strålningen skickas ofta från olika håll för att den ska fördelas jämnt över tumören och för att minska skadan på omgivande vävnad. Under behandlingen upplevs inget obehag och strålningsdosen ges enbart under några minuter.

Den inre strålbehandlingen kallas även brakyterapi. Vid en sådan behandling placeras strålkällan istället inuti kroppen och riktas mot tumören. Denna metod används vid underlivstumörer hos kvinnor, prostatacancer och ibland även vid huvud- och halstumörer. Det kan kännas obehagligt när strålkällan ska monteras, men det går att få smärtlindring om det behövs. Själva behandlingen är sedan lika smärtfri som vid yttre strålbehandling. Proceduren upprepas ofta varje dag i flera veckor.

Kombination med annan behandling

Strålbehandling är ibland den enda behandling som är lämplig för patienten. Men ofta kan strålning kombineras med cytostatika, operation och/eller hormonbehandling.

Biverkningar

Det är biverkningarna av strålningen som många oroar sig för. Vilken typ av biverkningar du får beror dels på vilken typ av strålning du får och dels på vilka områden som bestrålas. Biverkningarna beror också på hur känslig du är för strålning, vilket inte går att förutsäga innan behandlingen börjar.

Bland biverkningarna finns framför allt trötthet, minskad aptit, illamående, torra och känsliga slemhinnor i munnen, hosta, andfåddhet, mag- och tarmbesvär samt att huden blir torr, röd och kliar. Även om syftet är gott – att bota cancer – ska dessa problem inte negligeras. Men det går också ofta att få hjälp med dessa problem.

Ett problem som är svårare att få hjälp med är håravfallet som man kan drabbas av om strålningen riktas mot huvudet. Lyckligtvis växer håret nästan alltid tillbaka igen när behandlingen avslutats. Ännu mer problematiskt kan det bli i det fall reproduktionsförmågan och fertiliteten skadas. Dessa problem uppstår dock bara om äggstockar eller testiklar bestrålas eller ligger nära det område som bestrålas.

Efter behandlingen

Efter en strålbehandling kan ytterligare bieffekter upplevas. Vilka dessa är beror på vilken cancer som behandlats och på många olika individuella orsaker.

I vissa fall kan den friska vävnaden påverkas negativt av strålbehandlingen, men det är ovanligt. Utvecklingen av strålbehandling mot cancer är så väl utvecklad under så lång tid att läkarna har god kontroll över hur mycket strålning som de friska delarna tål.

Vill du ha svar?

Använd gärna kommentarsfältet för att kommentera artikeln. Vi på Cancer.se kan dock inte ge några medicinska råd. Behöver ni svar rekommenderar vi er att vända er till sjukvårdsupplysningen för rådgivning.