✕ Stäng

Hanna: Fick cancer som 15 åring

Här delar hon med sig av sin historia, ”Cancern kändes smutsig och jag föraktade mitt kala huvud”.

Hanna Bylund, Skribent
Senast uppdaterad 27 augusti 2019

Den 21 december 2001 så omkullkastades hela mitt liv. Jag var bara 15 år, en flicka på väg att bli kvinna. ”Akut lymfatisk leukemi” var orden som förändrade min familj, mig och mitt liv för all framtid på ett sätt jag aldrig kunnat drömma om.

Hanna driver en blogg där man får följa hennes resa

Det började som en temperaturförhöjning snarare än feber. Men den gav inte med sig. Jag började även få tungt att andas. Träningen har alltid funnits i mitt liv i olika former men jag kände mig alltmer orkeslös. Besöken till vårdcentralen var lönlösa. Det gissades fram orsaker till mina symptom. Först antogs det vara järnbrist orsakad av för kraftiga menstruationer, nästa gång fick jag höra att det kanske var början på en hjärtmuskelinflammation och att jag måste hålla upp med träningen. Inte blev jag bättre för det, tvärtom fick jag svårare att orka med dagarna och febern bara steg. När min då 12-åriga lillasyster kom hem från skolan en eftermiddag så var det nedsläckt och mörkt i villan där vi bodde. På soffan hittade hon mig feberhet och yrande. Samma kväll upptäcktes det på akuten att jag hade mindre än hälften så mycket röda blodkroppar som en kvinna i min ålder bör ha. Ganska omgående togs ett benmärgsprov och cancern var ett faktum. Där och då påbörjades den svåraste resan i mitt liv.

Cellgiftsbehandlingen startade redan samma kväll. Den första tiden låg jag inlagd med några få permissioner då och då. Jag ville inte låtsas om att jag var sjuk. Av någon anledning skämdes jag, cancern kändes smutsig och jag föraktade mitt kala huvud. Jag sov med min peruk, jag vägrade se mig själv i spegeln och jag skrubbade mig i hetvatten efter varje cellgiftsbehandling. För att slippa existera så sov jag bort större delen av tiden och jag pratade så lite som möjligt med andra när jag var på sjukhuset. Från att ha varit en energisk och glad tjej så byggde jag en mur mot omvärlden, en fasad. Utåt agerade jag stark, inombords rasade jag alltmer.

Efter 2,5 år var behandlingen avklarad och jag var 18 år, men det som hade hänt var att mitt liv hade satts på paus. Jag hade plötsligt flera år att ta igen och det gjorde jag med råge. Jag for fram i livet, snabbare än vad jag egentligen mäktade med. Så här i efterhand när jag ser tillbaka på Hanna 2.0 som jag kallar henne, så var hon trasig, vilsen och desperat. Jag försökte ta tag i de mörka minnen som jag tryckt undan, det gjorde jag verkligen. Men efter att ha träffat femton olika psykoterapeuter, psykologer, livscoacher, psykiatriker och kuratorer så tappade jag räkningen och var fortfarande lika vilsen inombords.

Jag trodde att jag besegrat cancern

Men det visade sig naivt. I mars 2013 var den tillbaka, aggressivare än någonsin. Nu var jag 26 år och döende. Cytostatika bet inte längre och mitt sista hopp var en stamcellsdonation. Mitt livs lyckligaste ögonblick var beskedet att min enda helsyster var en perfekt match. Hon och hennes stamceller kom att rädda mitt liv. Där föddes Hanna 3.0 och jag levde i en smekmånadsfas. Lyckan över att leva var så enorm att jag gick runt som om jag var hög och njöt av varje sekund. Den känslan är svår att beskriva. Men långsamt landar man i vardagen igen. Vem är jag nu?

Det har gått 5,5 år sedan min transplantation och jag har fortfarande inte svaret. Mina många år som sjuk har fått mig att tappa fästet om en normal vardag. Jag lever med flera efterkomplikationer av strålningar och transplantationen, vissa kroniska. Dessa försöker jag lära mig hantera och jag är under cancerrehabilitering. Den här gången har jag inte byggt någon fasad, tvärtom har jag blottat mig själv och sjukdomen i min blogg; Kriget i min kropp. Jag bearbetar mina trauman och sorgen över att jag aldrig blir den jag var. Samtidigt ser jag framåt med vördnad på livet. Jag tar det inte för givet att jag andas i morgon och det gör att jag lever med klarare blick nu än någonsin.

Jag vet vem jag var, vem jag är och jag kan nu välja vem jag vill bli.