✕ Stäng

Att få vara med och rädda ett liv

Mitt namn är Fatana, jag är 27-år gammal och vill dela med mig av vad som förmodligen är mitt livs viktigaste gärning.

Fatana Hekmat, Skribent
Senast uppdaterad 29 november 2018

Jag kom i kontakt med Tobiasregistret via Facebook. Hur många gånger har man inte suttit där och sett filmklipp på hur eländigt sjuka människor har det och man önskar att det fanns något man kunde göra för att hjälpa? Min egna ångest när jag såg en video på en förälder som var svårt sjuk och i behov av en donation fick mig att gå med i Tobiasregistret. Jag hade gjort det jag kunde, tänkte jag men visste inte då vad som väntade mig.

Några månader senare fick jag ett samtal om att jag hade matchat med en kvinna i 40-års åldern som var svårt sjuk. Allt jag fick veta var att hon hade akut leukemi och var i behov av en stamcellsdonation. Hon hade behandlats på olika sätt men hon reagerade inte på behandlingarna. Jag var hennes chans till ett liv. Jag minns att jag grät i samtalet med kvinnan från Tobiasregistret.

Eftersom det var ett kritiskt läge för mottagaren behövde jag redan veckan därpå gå på min första hälsoundersökning för att bekräfta att jag var frisk och kunde donera. Jag var rädd att det skulle finnas ett hinder. Men allt gick som det skulle och jag var klar att donera. Jag fick i samband med hälsoundersökning all den information jag behöver om vad som väntade mig, av en läkare och sjuksköterska.

Jag valde att donera stamceller via blodet vilket innebar att jag skulle läggas in på sjukhus under en dag och man skulle ta stamceller från mitt blod. Några dagar innan sjukhusvistelsen fick jag ta injektioner med tillväxtfaktor för att öka antalet vita blodkroppar i min kropp. Injektionerna gav symptom som kan likna en infektion i kroppen. Lite ont här och där.

Jag blev upprepade gånger tillfrågad om jag var säker på att jag ville genomföra donationen med tanke på obehaget man kunde utsättas för. Men också för att ett ja skulle innebära att man påbörjade förbehandlingen på mottagaren. Förbehandlingen gick ut på att hennes immunförsvar slås ut och hon skulle därmed bli beroende av mina stamceller för att bygga upp ett nytt immunförsvar. För att överleva. Jag tvekade aldrig. (Eller kanske lite på grund av min sprutfobi haha.)

Och sedan var dagen kommen, stamcellerna var donerade och vi skulle vänta på att mottagaren skulle kunna ta emot dem.

Jag kommer att bära med mig upplevelsen livet ut och kommer alltid att vara tacksam för att just jag fått chansen att hjälpa en medmänniska, att kanske rädda ett liv. Jag kommer även alltid att ha med mig det fina bemötandet jag fick av all sjukvårdspersonal i Lund, särskilt min läkare och sjuksköterskan som fick bearbeta min jobbiga sprutfobi, samt personalen på Tobiasregistret.

Ni har för alltid en del av mitt hjärta för det arbete ni gör varje dag.

Som en annan stamcellsdonator en gång sa: Nu håller jag alla tummar och tår att mottagaren blir frisk och att hennes kropp tar emot mina stamceller. Hon har en lång och tuff efterbehandling som väntar henne.

Till mottagaren

Jag hoppas att det uppföljande samtalet är ett samtal om din tillfrisknad och att din familj får en chans att få ha dig kvar vid liv. Jag tänker på dig varje dag och sänder dig all positiv energi jag har. Var du än befinner dig i världen så ska du veta att jag ber för din chans till ett fortsatt liv.

Fatana Hekmat
Skribent
Publicerad 29 november 2018